jag ligger gömd under löven.

Hösten har äntligen anlänt. Behövde höst mer än kanske något annat. Melankoliskt väder, mindre kravfyllda dagar och färre grader på termometern. Kanske har det härjat och bråkat inom mig länge, och ännu är det inte över. Men ändå infann sig ett större lugn i takt med att träden började ändra färg. Folk frågar vad jag gör och varför. Ifrågasätter och spekulerar. Jag ger inte svar. Håller det för mig själv och hoppas dem tröttnar. För jag är trött, rent av utmattad, som människa. Jag orkar inte mata deras nyfikenhet och jag orkar inte försvara eller förklara mig. Jag försöker andas, ta hand om mig. Om sorgen. Om det som gör som mest ont. Om ord som ekar och slag som svider. Om vad jag fått ta emot och utstå. Det är färdigt nu. Nu ska jag andas, nu måste det vara min tid.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Idha Gustafsson

Välkommen in på min sida. Mitt namn är Idha, jag är tjugo år och detta är som min ventilationspunkt. Här skriver jag bra som dåliga dagar. Om både fina och förödande känslor. Då och då skriver jag om min anorexia och hur det har varit att leva med den i tio år. Om kampen. Hur jag snart snubblar över mållinjen som vinnare. Men även om fina vardagsbestyr och tråkiga tristesser.




RSS 2.0