Det är något som skrämmer. Som liksom håller tag i en på ett sådant ihärdigt sätt. Som en energi som ställer till det. Reser mig, lägger mig, kollar mig i spegeln. Är något förändrat? Vet inte. Kanske. Inget utmärkande. Det kanske bara känns på insidan. Kanske är det bara till för mig. Det förödande. Kanske var det skapt för mig. Att känna och teatralisera under de mörkaste av nätter. Att låta fasaden skyla under dagar och falla under ensama nätter. Är så rädd för att ge mig till någon. Är så rädd för att inte duga. Igen. Är så rädd för att såras. Rivas i miljoner bitar, och ligga kvar som trasiga blöta pappersbitar i höstregnets vattenpölar. En gång trodde jag mig våga. Jag vågade. Inte längre. Är så förbaskat jävla rädd. För att bli lämnad kvar, saknandes bitar av mig själv. Alldeles tom. Vill aldrig bli så tom igen. Den känslan förstör. Den förstör så mycket. Hela din själ liksom förstörs, och inget har du att säga till om. Vågar inte, men måste våga.