Hösten har äntligen anlänt. Behövde höst mer än kanske något annat. Melankoliskt väder, mindre kravfyllda dagar och färre grader på termometern. Kanske har det härjat och bråkat inom mig länge, och ännu är det inte över. Men ändå infann sig ett större lugn i takt med att träden började ändra färg. Folk frågar vad jag gör och varför. Ifrågasätter och spekulerar. Jag ger inte svar. Håller det för mig själv och hoppas dem tröttnar. För jag är trött, rent av utmattad, som människa. Jag orkar inte mata deras nyfikenhet och jag orkar inte försvara eller förklara mig. Jag försöker andas, ta hand om mig. Om sorgen. Om det som gör som mest ont. Om ord som ekar och slag som svider. Om vad jag fått ta emot och utstå. Det är färdigt nu. Nu ska jag andas, nu måste det vara min tid.