Allt känns så konstigt. För fem dagar sedan låg jag på en strand. På en helt annan plats än denna. Plötsligt är man tillbaka och allt är precis osm vanligt. Inget eller ingen har förändrats speciellt mycket. Livet går liksom sin gilla gång. 

 

Ikväll är jag hemma själv. Jag ogillar att vara själv. Min tankeverksamhet är inte liten och när jag är själv lyckas den alltid kapitulera och explodera åt alla möjliga håll, vare sig jag vill det eller ej. Jag tänker på allt jag gjort, allt jag varit med om. Människor jag mött som många stannat ett tag, men inte längre än så. Det är så lustigt hur vissa människor bara är menade att stanna i ditt liv ett litet tag. Människor som du vid första möte föranar att ha kvar i resten av ditt liv. Oftast blir det inte så. Sedan finns det ju dem människorna som man själv kämpar för att föralltid få behålla. De man mer eller mindre behöver, verkligen behöver. Sedan tänker jag på allt jag har bakom mig och allt det som så hemlighetsfullt ligger framför mig. Det är både lite ångestväckande men också mycket spännande. Jag ser livet lite som ett memory. Det krävs nästan ständigt flera bitar som ska passa. Liksom klaffa för att något ska kunna gå vidare. Annars är det bara att vända tillbaka och börja om igen. Lirka sig fram. För livet är sällan en enda rakväg utan minsta svårigheter. Nästan aldrig skulle jag vilja säga. Men detta gör inte livet mindre fint. Bara fruktansvärt frustrerande men också alldeles, alldeles ljuvligt. 

 

 

Elafonissi, Kreta.