Det var aldrig viljan som bedrog, det var kraften som tog slut.

Det var inte modet som tröt, de var orken. Det var aldrig viljan som bedrog, det var kraften som tog slut. När huvudet dividerade  över huruvida jag var värd ett liv där toppar beblandades med dalar och sol omslöts av regn och inte enbart en boja kring foten sakta sjunkandes till det djupaste av havsbottnar, tog hjärtat över. Bilden av vad jag en gång var och bilden av vad jag kunnat vara tog över. Den fick det plats och utrymme den förtjänade och jag började sakta resan uppåt. Resan som tagit dagar, veckor, månader och år. Så många år att jag ibland grämer mig över all förlorad tid. Över tid jag kunnat lägga på saker som givit mig större lycka och större glädje. Jag grämer mig ibland över orättvisa och missöden. Över hjärnspöken och hårda ord. Ibland tror jag mig veta svar som jag inte har och ibland har jag svar jag inte lyckas formulera. Också kommer jag mitt i all förtvivlan på att jag aldrig hade varit den jag är idag om inte sjukdomen gjort och sagt sitt. För mitt i det inre kriget hittade jag också min plats i världen. En plats jag idag med stolthet känner både lättnad och trygghet över. För det spelar ingen roll hur mycket energi jag lägger på att gräma mig över sådant som varit. Nu är jag här. Starkare än någonsin förut. Med ett bagage av erfarenheter jag faktiskt inte skulle vilja vara utan. Dem gör mig till en klokare, starkare och mer ödmjuk människa. Dem gör mig nyfiken på livet och får mig att känna lycka i de mindre sakerna för jag vet hur det känns att leva när livet är mörkare än en midvinternatt, när allt skrämmer och saker gör ont. Det bästa valet jag någonsin gjort var att välja livet. Att välja mig. Att välja glädje och lycka. Att vågs ta första steget på den tuffaste resan jag någonsin gjort. Men så står jag plötsligt här och kan blicka bakåt och se hur livet vänt. Att jag trots tvekan från egen sida hade både mig och kraft att krigs emot. Jag vann. Jag vann stort och mäktigt och alltid kommer jag välja livet.