Hösten är här. Luften är krispig och löven färgglada. Jag har gått i månader, kanske år. Jag slutade räkna för längesedan, och mått dåligt. Jag mådde dåligt för att mitt hjärta brast. För att hjärnspökena var elaka, så elaka. Jag blev destruktiv och kände aldrig att jag var bra nog för någon eller något. Jag gick och förbannade över livet för att det kunde vara så orättvist. För jag kände att det var orättvist mot mig. Jag förlorade människor jag älskade. Jag fick aldrig vara riktigt lycklig. Sjukdomen hade övertag och jag hade inget att säga till om. Men så händer något. Livet är mörkt, men mitt i det svarta tycks du skåda en liten ljusglimt. Du bestämmer dig för att släppa allt det där mörka. Du bestämmer dig för att du är värd mer. Att du är värd allt det där som du så gärna vill ha. Du närmar dig ljuset för att du vill det. För att du kommit till en punkt då det där som gjort så ont, som tagit tid och energi inte längre spelar så stor roll. Det är dags att säga hejdå till det kapitlet och sätta av emot ett nytt. Det är dags att visa sig själv vad man är värd, och det är inte vad någon fick en att känna sig som man var värd. Det är så mycket mer. Nu är du snart framme. Ljuset blir allt starkare och starkare och snart är allt det mörka långt bakom dig. Som när sommaren kom och jag sa att nej, nu får det vara bra. Som när jag gjorde det som hjärtat ville och inte det som hjärnan ville. När jag valde havsdopp och parkhäng, framför tvång och press. Som när jag påbörjade en ny terapiform hos den bästa terapeuten jag haft hittills under mina 11 sjuka år. Som när jag ändå hade perioder då gråten trängde genom och hjärtat och hjärna skrek NEJ och jag låg kvällar i fosterställning och visste inte vad jag skulle göra med mig själv. För sådant är livet. Toppar och dalar. Men livet ska inte vara mest mörker. Antingen en balans eller lite mer solglimtar. Sedan tog sommaren slut. En sommar som var en bra sommar. Hösten kom och jag började leva upp igen. Livet kändes fint. Bara sådär. Konstigt. Kanske var det omslaget av färger, luft och dofter. Kanske var det lugnet som kommer med hösten. För helt plötsligt vandrade en ny människa in i mitt liv. En människa vars bröst jag älskar att ligga mot. Vars famn får mig att känna mig trygg. Vars leende är det finaste som finns och vars pussar jag kunnat leva på. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att vara kär...Jag som sedan hjärtat brast sagt att det där aldrig kommer hända igen. Också händer det. Bara sådär händer det och det är så jävla fint. Visst är jag rädd. Rädd för att någon ska ta min kärlek och helt plötsligt inte vilja ha den längre. Visst är jag rädd för att inte duga, för att inte räcka till. Men mest av allt lever jag just nu på lyckorus och alla möjliga känslor som surrar i kroppen. Fjärilar i magen och konstant längtan efter någon när personen inte är nära. Och mitt i livets misär och mörker tittar ljusglimtar fram. Våga släppa. Våga följa ljuset. För du är värd allt det där fina. Du är värd mer än hjärtekross och onda hjärnspöken. Du är värd kärlek, solsken, och lycka. Allt det där fina som livet också kan innebära. Jag älskar livet trots att det inte alltid varit så snällt. Åh, vad jag älskar det.