Ligger med ångestkramper i någon slags fosterställning och försöker komma över vad som är rätt och vad som är fel. Tror jag gråtit 70 % av det senaste dygnets timmar vilket resulterat i huvudvärk, svullna ögon och en kropp som knappt bär. Jag städar, gör måsten, startar musik, tar en dusch, startar en film, men oavsett vad jag gör försvinner inte den där eviga klumpen i magen. Den som försatt mig i något slags illamående det senaste dygnet. Men tårarna är nog värst, eller känslan som framkallar dem. Det går liksom inte att stoppa. Dem är på riktigt och när det är på riktigt är det inget annat än just det. Tårarna talar om något, som mina ord inge riktigt kan framföra. Det gör ont, jag är trött och sliten, och jag frågar mig själv hur länge jag kommer orka. Ibland är livet vackert och ibland är livet svart. Så är det för mig. Antingen eller. Svart eller vitt. Vackert eller fulare än den djupaste avgrund. Grät mig själv till sömns igår. I något slags kvävande av tårar som egentligen bara fritt ville rinna. De ville få vara. De ville bli bekräftade och de ville ta sig frihet, men de kvävdes. De ville tas på allvar, men de tystades. De ville ljudligt få droppa, men de föll i de mjukaste av lakan. Tyst, som om de inte fanns. Och där låg jag. Trasig. I bitar. Och skiftade från ångesthetta i hela kroppen, tills någon slags februarikyla sinade in genom fönstret och bet tag i min kropp. Ville att du skulle hålla hårdare. Ville att du skulle vara där. På riktigt. Ville veta att du aldrig någonsin kommer släppa. För jag klarar inte det. Snälla, släpp aldrig. Snälla. Klarar inte något för tillfälligt. Det är väldigt mörkt just nu. Utanför, innanför, där emellan.