några ord om sådant som känns.
Jag har varit så jävla trött. Är väl fortfarande trött, efter allt. Efter förluster, efter att bli nedbruten i tusentals bitar och knappt kunna andas. Tänker ofta och vet inte vad jag gjort för att förtjäna det. Jag ville väl. Jag gav hela mig och tillbaka fick jag en Idha som var alldeles förstörd. Jag ville inte mer. Men jag lämnar aldrig. Älskar jag så älskar jag av varje millimeter av min själ.
Jag längtar bort. Önskar mig bo någon annanstans, långt ifrån. Där jag fantiserar att luften är lättare och hjärtat inte lika tungt. Men ändå tvekar jag. Kanske hade de varit ett försök att fly från det som plågar. Och att fly tror jag inte går. Kanske hade det varit en ny start. En färsk början till något annat. Något annat än detta. Jag tvivlar på det mesta. På utbildning, på känslor, på människor, på boende, på arbete och inte minst på mig själv. Vad hände? Hur lät jag det gå så långt att lungorna kapitulerade och tårarna rann. Och rann. Och rann. I vad som kändes som en oändlighet. Fan vad ont saker kan göra, det liksom fysiskt värker i en.
Efter det du gjorde är jag så jävla rädd. Rädd för att älska. För att lämna ut mig. För att bli älskad. För att bli sårad. För att bli lämnad. För att bli tagen förgivet. För att stå där med allt och sedan helt plötsligt inget och finna mig själv i spillror igen. För att ge allt och sedan inte få något tillbaka. Är så jävla rädd. När blev jag det?
Försöker bli bra. Vill bli bra. I alla fall bättre. Försöker slå tillbaka mot det som tar över. Försöker säga emot det spegeln säger. Försöker andas och njuta. Försöker vara här och nu. Det är så svårt. Också är jag så arg att du utsatte mig för detta. Att du raserade allt det som tagit mig år att bygga upp. Men jag ger aldrig upp.
