Men ni vet att jag håller mitt avstånd. Jag har tagit mig upp på benen och kämpar kanske hårdare än någonsin förut. Inte är det enkelt. Men jag är fan värd mer än det som varit de senaste elva månaderna. Ni vet när man börja känna små stunder av lyckorus igen. Som jag saknat det. När man börjar uppskatta sådant som bara försvann bland allt det mörka. Lite där i livet är jag just nu och det känns så jävla skönt. Jag har en massa steg kvar, en massa steg som måste tas. Men åh, om ni ändå visste vad jag kämpat för att ta mig upp på fötter och denna bit jag nu vandrat. Måste våga vara stolt över sig själv när man kämpar livet ur sig, för sin egen hälsa. För den kommer alltid vara viktigast. Och en sak till. Esther räddade detta året. Vet inte ens vad jag skulle gjort utan henne. Hennes mysiga purr, hennes varma mage mot mitt bröst, hennes nos i min nacke och hennes glada tassande mot mig när jag kommer in genom ytterdörren. Så mycket villkorslös kärlek.