Hur svårt det är att finna verklighet i det overkliga. Att gå till jobbet på morgonen som om allt är okej. Som om du inte legat hulkande på ditt golv till klockan 02.23 på natten. Som att du inte i all frustration tagit både en, två och tre lugnande tabletter, vilket enbart lett till att du på jobbet känner dig alldeles bakfull och groggy. Jag har blivit lämnad. Gång på gång. Tagit taxi genom stan i desperation när någon just sagt hejdå på telefon, för att benen inte bar. Suttit i en trappuppgång och väntat på att någon ska komma hem. Se mig. Se hur krossad jag är. Se hur jag gett hela mig själv och ännu en gång duger det inte. Jag har gjort samma sak en gång till. Jag har stått på en skolgård en januarikväll och blivit lämnad. Igen. Ångesten pulserade likt inget annat genom kroppen. Benen som spagetti och ett hjärta som blöder. Förblöder. Kläder mot en snöslaskig mark, när hettan tar över den annars så bitande kylan. En hals som täpper igenom och lungor som kapitulerar och slutar fungera. En person vars kärlek till mig jag förlitat mig på. Det är så farligt att våga ge sig själv till någon. Så farligt att jag nu tvivlar om jag någonsin igen vågar. Ni vet när man tvivlar om man någonsin haft en persons kropp mot sin egen. Om personens läppar någonsin vandrat längst med ens hals. Om personens händer vandrat längst med ens midja. Om personens tunga någonsin mött din. Om personen någonsin hade den där kärleken för dig. Ni vet när allt som känts på riktigt, känns på låtsas nu. Också försöker man ändå släppa in. Trots bristande mod och ett hjärta som fortfarande inte helt fått återhämta sig. När man låter någon annan persons kropp få nudda sin egen. När man låter någon annan persons läppar vandra längst med ens hals. När man låter någon annan persons händer vandra längst med ens midja. När man låter någon annan persons tunga få möta din. Också gör man det om och om igen, tills man lär sig på nytt.