Imorgon är det fjorton jävla veckor sedan du lämnade mig. fjorton veckor av jag vet inte om jag kan andas-känslor. fjorton veckor av ont i kropp, bröst och själ. jag lyfter fortfarande telefonen ibland för att ringa dig. ringa för att berätta något som hänt, något jag gjort, något jag köpt, något jag ätit. sådant som kanske egentligen bara intresserade dig av alla människor. berätta om hur mitt hjärta krossats. hur jag förlorat mig själv i kampen om att vinna någon annan, någon som inte ville ha mig. vart är dina kramar. vart är dina lugnande ord om att allt kommer bli bra. tror knappt på dem när dem kommer från någon annan. vart är ditt skratt när världen känns så tom och tyst. vart är all kärlek oss emellan. min är här, så jävla enorm och inte längre besvarad. kanske det som gör mest ont av allt. att det tog så mycket kärlek ifrån mig när du försvann. fan. fan. fan. vart är du alla de dagar jag inte kommer upp ur sängen för allt gör för ont. jag vet att man inte får tänka så, men jag önskar att det var någon annan och inte du. jag behövde ju dig..jag behöver dig. så jävla mycket. jag kan fortfarande inte förstå att du inte sitter vid köksbordet och vinkar till mig genom fönstret vartenda gång jag anländer till mamma. tittar alltid efter dig precis som att du kommer sitta där. jag undviker gator, platser, butiker, dofter och ljud. för vartenda liten påminnelse om att vi aldrig kommer befinna oss på dessa tillsammans igen skär som en kniv genom själen tusen gånger om. jag hade gjort prick allt för att få ge dig en sista kram, få säga att jag älskar dig en sista gång. få luta mig i din famn sådär som jag alltid gjort. det fanns inte någon som var så stolt över mig som du. när jag springer på bekanta till dig, så får jag alltid höra hur mycket mormor alltid pratade om mig, hur mycket de vet om mig som hon så stolt berättat. tänka sig att jag kan tänka mig det. vi måste finnas mormor. vi måste finnas du och jag, för jag kan inte andas annars. jag grämer mig över oväsentliga saker som att jag glömde fråga om receptet på vår goda broccolipaj, den där vi bakat hundratals gånger om. utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt av. så vilse här utan dig. hur ska man någonsin kunna lära sig överleva med denna saknaden. jag älskar dig. jag älskar dig. jag vet att du visste. du vet att jag vet. vår kärlek för varandra mormor, den lovar jag ska leva vidare genom mig. den ska brinna vidare, häftigare, vildare och större än någonsin förut. jag saknar dig. och jag måste tro på hoppet om att vi ses igen. du är förfallotid allt allt allt. <3