Du sträcker fram din arm och tar bort en slinga går ur mitt ansikte. Jag tittar ner, men du tittar rakt på mig, släpper inte blicken. Jag får som ett slag i magen, har blivit så jävla rädd för att släppa nära inpå. Är så rädd att bli behandlad sådär igen. Är så jävla rädd för att älska och att någon tar hela mig och sedan inte längre vill ha mig. Fan. Du har gjort mig så jävla rädd. Jag lyfter blicken och ser dig i ögonen. "Fan vad du är fin" säger du med en röst så övertygad att jag faktiskt tror att du menar det. Jag kan inte låta bli att le. "Så jävla fin, fattar du det". Min blick viker sig och du tar tag i min haka för att föra blicken tillbaka till din. Vi blir stående där ett tag, sedan sträcker du dig fram, omfamnar mig och på en regnblöt gata i mitten av oktober kysser du mig för första gången.