Borde vara här och nu, men är jämt någon annanstans i tankarna. Kanske är jag ett år fram i min större lägenhet. Kanske är jag ett år bak i tiden, med huvudet mot hans bröst. Kanske drömmer jag om att flytta långt långt bort. Till landet, till skogen, till ett ställe långt bort från detta. Där jag kan andas. Vara för mig själv. Sedan ångrar jag mig och tänker att jag måste nöja mig, man måste ju älska det man har. Också försöker jag stanna i tankarna. Ändå ligger jag är 00.30 en mörk och kall natt mellan veckans första och andra dag. 

Känner mig så utmattad. Som att kroppen inte orkar. När jag bokat in att träffa någon slutar det oftast med att jag sitter i tårar för att jag inte orkar ses. Jag som så gärna vill också går det inte. Det känns som att det enda jag är kapabel till är att ligga i sängen och kolla serier. Mer än så orkar jag inte för tillfället. Jag gör inte så mycket. Spar min energi till de timmar jag spenderar på jobb. Tänker att det får vara okej. Det för räcka och duga. Jag måste ju lyssna till min kropp och mitt huvud. Säger den nej så är det nej. Motsätter jag mig det, så går inget. Det bara gör inte det. 

Att vila sig ifrån detta verkar inte heller fungera. Är konstant trött. Utmattad. Helt slutkörd på allt vad energi heter.

Men det är okej. Det är såhär nu. Jag måste ta hand om mig. Så är det bara. Så kanske allt vänder. Energin återfinner sig i min kropp och själ, och jag kanske inte längre önskar mig bort. Kanske vill då bara vara just precis här. Där jag är nu.