Också låg vi där. Regnet öste inte ner, utan mer duggade, sådär så man nästan blir ännu blötare. Juldekorationer hade precis satts upp och lös upp gatan utanför. Du hade tänt ljus i hela din lägenhet och byggt en koja av lakan där du bäddat upp med en massa kuddar och lakan. Du tog min hand och drog mig in bland lakan och kuddar. Lade dig ner och klappade med handen på ditt bröst, som för att säga att jag skulle lägga mig där. Jag log lite genant och lade sakta mitt huvud mot hans bröst. Värmen. Hans hjärta. 47 slag räknande jag till, innan han avbröt mig med en fråga. "Vad är du mest rädd för i hela världen". Jag fick en klump i halsen och suddig blick av tårar som pressades innanför ögonlocken. Skulle jag säga sanningen. Om att jag är så extremt jävla rädd för att bli lämnad. Ensam kvar. Fråntagen allt jag bryr mig om och älskar. Som att rivas i miljoner bitar, och kastas ut i ett kallt hav, där man blir till en annan form och aldrig igen sig lik. "Ensamheten efter att bli lämnad kvar", svarade jag. Han lade sin hand mot mitt huvud samtidigt som han kysste mig över håret. "Aldrig ska du bli lämnad kvar, och jag är lika rädd som du", svarade han. Hans isblå ögon skulle kunna lysa upp vilken mörk oktobernatt som helst och inte bara denna. Bland kuddar och lakan smeker han vartenda millimeter av min kropp, sedan somnar vi som i en låtsasvärld, man aldrig vill bli fråntagen.