Nu känns allt förgängligt och bortkastat. Nu känns det svårt och tungt och mörkt. När kroppen skriker nej, huvudet skriker nej, och en del av ditt hjärta skriker ja. Då blir det svårt. Ibland befinner man sig på platser man inte borde. Och ibland är man just precis där man ska. Det andra alternativet är dock mer sällsamt, men ack så fint när det sker. Som att hitta hem till en famn där man tillhör. Ni vet, det är bara något man vet. Som att kyssa läppar man känner. Som att hålla händer som passar dina egna. Som att fånga samma hjärtrytm och som att höra hemma. Bara höra hemma. Det lugnet, den tryggheten. Huvudet mot ditt bröst. Det är allt jag behöver i denna orättvisa värld. Allt. Men du är så långt borta och jag är här och du vet inte ens att jag behöver det. Att jag behöver dig.