Just nu är livet, ja, jag vet inte ens hur jag ska sätta ord på det. Det är inte bra. Det är tungt. Det är mörkt. Det är olyckligt. Och jag längtar tills oron lämnar. Ångesten släpper. Hjärtat lättar. Och kroppen orkar. För just nu är det en kamp att ta mig ur sängen på morgonen. Att ta mig ut bland folk. Att våga skratta. För det gör mer ont än vad det skänker glädje. Jag hoppas snart detta tar slut...