Ikväll är jag själv. Helt själv. Vet inte om jag gillar det eller ogillar det. Antagligen det sistnämnda. När jag är själv går hjärnan på högvarv och jag kan fundera, diskutera och analysera till hela kroppen värker.
Jag sitter i alla fall och väntar på att en film ska börja. Tänkte kolla en stund innan jag släcker för natten. Fönstret står på vid gavel och det doftar ljummen sommarkväll.
Jag som en gång i tiden varken visste in eller ut börjar hitta rätt. Jag tror alla hittar rätt till slut. Just nu känns allt bra för mig. Dock vet jag av erfarenhet att det alltid stormar upp. Förr eller senare. Men stormen lägger sig alltid. Är inte detta en del av charmen med livet. Att låta allt hålla sig lite oförutsägbart? Att bara tvingas leva. Att kämpa för sina mål och tänka framåt, men att inte tappa nuet och den stund som aldrig kommer åter. Jag tror det.