Hon ville slänga på sig skorna, slita upp dörren och springa tills lungorna inte längre bar. Hon ville att någon skulle jaga, jaga tills de kom ifatt. Jaga tills de förstod vad de höll på att förlora, men hon sprang och sprang och sprang och aldrig kom någon efter. Hon ville knyta sina frusna nävar och slåss. Hon ville säga nej, kämpa emot och orka. Men det fanns ingen energi och flickan föll handlöst mot marken. Mot golvet. Mot den där välkända parketten som hon legat på så många gånger förr. Hon lade sig på magen och lät tårarna falla ned mot golvet, och bredvid henne bildades en salt liten pöl. Huvudet dunkade och hjärtat slog, och hon undrade om hon någonsin skulle orka resa sig. Om det ens var lönt. Hon blundade och fantiserade om hur någon omfamnade henne. Kysste henne på pannan, näsan, munnen, och föste bort hennes tårar med sin tumme. Lät ännu fler tårar falla, men tröttande aldrig på att låta tummen smeka hennes kind och sakta torka bort sältan som sved i hennes vintertorra hud. Vad gör man när mörkret lagt sig som ett bedövande snötäcke över livet? När dagarnas ljusa timmar ändå känns hopplöst mörka och när dagens mörka timmar känns som en tung boja. Hon ville så gärna tro på sina egna löften, hon ville ännu mer att någon annan inte skulle göra det. Hon ville trotts hennes framställda leende att någon skulle se hur hela hennes själ krackelerade och brakade samman, just där och då. Hon ville att någon skulle trösta, komma så nära att det inte fanns något annat än att komma ännu närmre. Hon ville att någon skulle dra hennes tröja över huvudet, hennes jeans nedanför anklarna och låta sina fumliga fingrar knäppa upp hennes underkläder. Hon ville att någon skulle komma ännu närmre. Hon ville att någon skulle stanna, av egen vilja och inte av nåder. Hon ville att någon skulle omfamna hennes midja mitt i natten när hjärtat kändes lite för tungt och väggarna lite för trånga. Hon ville att någon skulle kyssa hennes nacke när han låg sådär nära som bara han får göra. Hon ville att han skulle ta hennes huvud mellan sina fingrar och övertygande lova henne att allt kommer bli bra, att allt ordnar sig, det fixar sig, det blir bra tillslut. Hon ville att han menande skulle lova sig stanna där till det var bra, tills allt blev precis sådär bra som han precis utlovat. För ibland när man inte har något hopp kvar själv, krävs det att någon annan inte tappat det. Ibland krävs det att någon håller en lite för hårt om natten. Älskar med en lite för ofta och lite för kärleksfullt. Att någon Kyssar panna, näsa, mun och smeker sälta från vintertorra kinder. Att någon fumlar med knäppen på både underkläder och jeans och att någon stannar av egen vilja och inte av nåder. Ibland krävs det att någon gör lite väsen av sig när det där mörkret lagt sig som ett bedövande snötäcke över livet.