Det finns så mycket att säga. Så mycket jag känner när jag hör ordet anorexia. Jag har så mycket känslor kopplat till det ordet så som ilska, rädsla, ångest, panik, tvetydighet, trygghet, destruktivitet, tårar, andnöd, ensamhet och miljoner andra ord. Trygghet kanske kan ses som lite opassande, men det har tro det eller ej känts som en trygghet för mig. Sjukdomen. För en sak måste förstås, när jag var som sjukast var jag också som mest ensam. Jag stängde ute dem som försökte närma sig och resten försvann på egen hand. För jag visste att det ändå inte skulle gå att förstå allt det onda som kändes i mig. Då blev sjukdomen min enda trygghet. Jag visste att jag alltid hade den att lägga min tid och energi på. Den tog snarare all min tid, tillsist visste jag inget annat. För man glömmer hur det var innan, tro mig. Den ville mig inte väl, men den var där. Jag var livrädd att släppa in människor i mitt liv. Livrädd att ge dem en bit av mig för jag redan kände att en sådan stor del saknades. Borta. Försvann, bara sådär. 

Ska jag vara ärlig kan det fortfarande göra mig så fruktansvärt ledsen när jag känner att människor inte förstår mig, eller åtminstone försöker förstå. Då trycker jag bort dem. Stänger dem ute. Försvinner in i mitt eget. Ganska ofrivilligt. Det bara blir så och i efterhand kan jag komma på mig själv. För jag vet att man inte kan förstå, jag vet det, men det är svårt att hantera något så svårt och starkt och samtidigt ha oförstående människor omkring sig och visst märker jag om någon försöker. 

En annan baksida av sjukdomen är att jag varit och fortfarande ibland i perioder kan vara väldigt självdestruktiv. Jag klandrar mig själv och känner mig aldrig bra nog. Jag förbjuder och sätter stopp, samtidigt som jag tvingar och pressar. Händer det något stort i mitt liv går det genast ut över mat och träning. För då tänker jag att jag måste bli ännu bättre. Jag måste duga. Jag måste vara bra nog. Något som jag tror är otroligt vanligt för just denna sjukdom. 

För någon vecka sedan träffade jag en person på den enheten som jag går på just nu och då kom jag in med ett leende som vanligt. Måste alltid vara glad och positiv när jag möter människor, de måste ju tycka om mig. Hon frågade hur det var med mig och jag svarade att jodå, det är bra med mig och så gav jag henne ett leende. Hon tittade på mig en längre stund och sa "Idha, jag måste fråga dig en sak, det är absolut helt fantastiskt om du är sådär glad som du alltid utger sig från att vara, men något säger mig att det är en slags mur du skyddar dig med, kanske för att du inte vill vara en börda för någon". Jag visste inte vad jag skulle svara. Blev först ställd över att jag kände det som att det var fel att jag var glad, men efter lite eftertänksamhet hade hon ju helt rätt. Jag går alltid runt med ett leende och hanterar först allt i min ensamhet, inom rummets fyra väggar. För att jag inte vill vara i någons väg. Precis så som sjukdomen utger sig och visste har jag idag kommit en lång väg, men när man en gång drabbats av någon form av ätstörning tror jag att man periodvis finner vägen till frihet väldigt långt borta.